Jag läste nyligen nedan ord från Paulo Coelho. De vill inte lämna mig. Det talas alltid om resan, utveckling och att utvecklas. Att utvecklas till att bli den man vill vara. Men Coelhos ord når mig på ett annat sätt. Jag är mitt i en resa, som det senaste året ungefär jag inser har handlat om att fösa undan och kasta av mig det ok av måsten och anpassning och bekräftelsesökande som bundit mig så länge. Det är så jag ser det idag ... jag är på väg att bli den jag alltid varit. Och det handlar inte så mycket om att jag utvecklas som att jag tillåter mig att älska och vara den jag var sedan den dag jag blev medveten. Jag har spelat en roll. Jag har lagt på ett lager som passar omgivningen. Visst, jag är mer kapabel nu än för 30 år sedan och har ett självförtroende på grund av övning och erfarenheter som inte kan mäta sig med den för 20 år sedan men ... jag är ju - antagligen då jag känner att klockan tickar och jag tänker inte leva resten av mitt liv som någon annan - på väg att att låta jag vara jag.
Det är underbart. Jag hoppas att Ni inser detta mycket tidigare än jag gjorde.
Det handlar inte om att bli något. Resan kanske handlar om att "obli" (unbecome) och därmed åter kunna bli den du alltid var menad att vara.
"Maybe the journey isn´t about becoming anything. Maybe it´s about unbecoming everything that isn´t really you, so that you can be who you were meant to be in the first place."