Jag tycker inte om att tala ned någon eller något som försökt eller är frukten av ett försök att skapa något. För jag har ju inte själv skapat så mycket unikt, eller ens försökt.
Men som ett av mina främsta intressen i livet är Stora Nordiska Kriget, tillika ämnet för den roman jag ännu kämpar med och har som ambition ska bli mitt färmsta livsverk, måste jag nu - dagen före Karl XIIs dödsdag - ställa frågan: Vad är det i Ernst Brunners bok Carolus Rex som är så bra att den gav övrlag mycket fin kritik? Vad är det jag inte förstår?
Nummer 1 - men egentligen inte centralt - är Brunners höga svansföring inför och efter lansering av att nu tillhöra landets främsta expertis på KarlXII. Faktum är att han uttryckte sig som att hans forskning inför boken resultterat i att han inte skulle kunna bli slagen av någon på området. Dumt sagt. Jag kan mycket om detta krig och jag kommer nog om ett par år att kunna väldigt mycket, oma jag lyckas med mina föresatser. Men, det finns många duktiga forskare och amatörforskare på ämnet och att naivt och inte särskilt ödmjukt uttala sig som EB kommer jag aldrig att göra. Det skapade också en backlash bland det communityt, representerat främst av kunnige Bengt Nilsson. Han skev en granskning av Brunners bok som är en mycket imponerande prestation. Läs den här och fundera över kunskapen och niten som måste ligga bakom: Introduktion (tripod.com)
Men den positiva kritiken av Brunners bok förvånar mig mer ur ett litterärt perspektiv. De är skriven i förstaperson; något jag förvisso tycker om och anser använs för sällan och dessutom nyttjar för min huvudkaraktär i pågående roman. Men prosan känns stel och konstlad. Den känns .... enkel. Den är - för mig - oengagerande. och ändå skriver recensent Mats Gellerfelt t ex att "Som skönlitteratur är det ofta storslaget med scener av formidabel detaljrikedom." Jag ser inget av detta. Kanske är jag obegåvad som prosaist och att jag kommer förstå det när jag själv blir refuserad eller så kommer jag bidra med något nytt en dag.:)