Dagarna går. Vaknar håglös. Tar mig igenom dagen utan riktning och mening. Lever upp plastigt om jag får teckne på att tjejerna mår bra där de är eller kanske av något enstaka möte eller händelse som väcker lite av det sista i den energirika och kraftfulla människa jag var. Hur tidigt kan jag lägga mig är kvällens frågeställning. Somnar snabbt om jag har tur. Men oftast ältande, hopplöshet och apati i väntan på vilan.
Så börjar det om.
Jag som har så mycket jag vill göra. Så mycket jag kan göra.