Jag tror aldrig jag kommer bli av med den. Sorgen över att jag levde för mina barn och var lycklig med det, fann all mening i livet jag behövde, och nu inte har dem nära mig. Jag gick från närvarande far till att en inte bor hos mig alls nästan och en flyttade hemifrån tidigt. Där på parkeringen, när jag lämnade henne kvar för det nya men alltför tidiga äventyret, försvann hon ur vår den underbara tid som var hennes/deras barndom. Jag har kämpat sedan dess men att få tillbaka det vi hade. Men det går inte. Det skulle ske en dag och helt riktigt och rätt så, men nu var det mot fonden av Misslyckandet, som förstörde hela deras syn på livet och trygghet. M älskar mamma, och jag älskar att det är så. Men jag vill så gärna vara Pappa. Närvarande pappa.
Men det går inte att ändra. Jag förtränger det nog ofta; den mycket känsliga del av mig som har pmgest över det jag hade och förlorade och aldrig får åter. Ibland kommer den insvepande dock. Stark som inget annat. Just nu lever jag i den kylan. Med sorg.