Det är ju ett överanvänt ord och jag vet inte hur andra "introverta" funkar och tänker. Men i brist på bättre ord får jag sälla mig till den definitionen. Jag känner mig så främmande inför de flesta människor. Som att jag tillhör ett annat släkte. Ibland tänker jag att jag är bättre, lite förmer och annorlunda på ett positivt, unikt sätt. Ibland tänker jag att jag helt enkelt är konstig. Det hade varit mycket lättare att leva om jag varit mer som andra tror jag i alla fall, för det är en tung börda att bära denna melankoli, väntan, sökande, tysta frustration.
Jag är en drömmare. Jag är en skapare. Jag lever bara i min tysta eufori av att skapa det vackra, det som är större än livet. Jag inser alltmer att det är Jag. Men jag måste passa mig, för den totala och eviga ensamheten är enbart några förlupna ord eller impulshandlingar bort när jag är som mest tyngt av varat. Och jag vill inte vara ensam. Jag vill ta hand om dem och vara med henne; bara jag kan få vila och skapa fullt ut också. Hoppas att det går.
Jag läste någonstans att det inte är lätt att vara introvert, för tänk dig att vänta på ett svar utan att ha sänt ett meddelande. Det är ju inte min version av introvertism förvisso men jag tog med mig beskrivningen av osynken med övriga världen. Nåja, 2025 väntar. Mitt bästa år?