Jag ringer min yngsta. Hon svarar inte; det gör hon oftast inte (inget illa ment av henne:)). Hennes röstsvarare är fortfarande den av min äldsta, som talade in ett meddelande när hon fick sin första mobil vid ca 5-6 års ålder. Hon var blyg, hennes röst det vackraste jag någonsin hört. Fast jag hör det varje vecka när jag tas till yngstas svarare. Oh du förbannade Tid. Ta mig tillbaka. Jag vill lyfte T i min famn och vara mindre pådrivande. Jag skulle krama, vara öm, lyssna, allt det där fina. Jag skulle vårda varje sekund. Jag skulle inte lyssna efter min yngstas andetag i hennes säng efter att jag läst en saga och vänta på när hon somnat så jag kunde smyga ned till jobb, eller annat trivialt. Jag skulle suga i mig varje sekund, varje djupt andetag från henne; min underbara, unika M.
De är snart stora. Så jag hoppas de ska minnas den tiden som jag gör, som vackert. Inte som jag som det vackraste som funnits, för jag hoppas de finner det i sin egen framtid, men som något att vårda och som gör att vi hittar varandra äkta och evigt i framtiden. Jag vill ibland fly min saknad, som värker i mig som en existentiell, förbannad plåga. Jag är inte gjord för detta livet, inte gjord för det vackra, sårbara av barn. Så tänker jag ibland. Men jag älskar dem så. Jag vill bara höra deras röst ibland. Jag saknar dem så jag går sönder. Jag saknar den tiden så jag går sönder.