Det finns en egenskapsmässig aspekt av kraften i tystnad. Jung skrev t ex att:
"Solitude is for me a fount of healing which makes my life worth living. Talking is often a torment for me, and I need many days of silence to recover from the futility of words."
Jag är också en sådan person. Jag ser inget negativt i att vara ensam. Tvärtom finner jag det stärkande. Går jag på en tillställning är jag kapabel, och kan till och med finna glädje och energi en stund i, att samtala, att konversera. Men den energin tar slut. Jag har funnit mig på mången tillställning snegla efter utgången efter en stund och när jag kan tyst smyga ut i natten och hemåt. Det är ett särdrag av högkänsliga personer förstår jag. Jag är nog högkänslig. Men vad roll spelar det vilket epitet det ges. Jag älskar tystnad. Liksom Jung måste jag ha den i mitt liv och jag söker den också för att hela och få energi efter att ha varit ”social”.
I samhället finns det en slags norm kring det positiva i att vara ”social”. Jag föraktar det. Jag har inget till övers för människor som framför sina ointressanta åsikter om allt och alla i tid och otid, och därtill ofta högljutt. De talar om allt, men för mig ingenting. Ändå ser de sig som förmer socialt och ofta beundras de och hamnar i tillställningens/rummets centrum. Banalt och patetiskt. Rowan Atkinson beskrev denna märkliga norm:
"I hate when people ask me: ´Why are you so quite?´ Because I am. That is how I function. I don´t ask others: ´Why are you so noisy?´ ´Why do you talk so much?´. It´s rude."
Men, åter i reflektionen om Tystnad: Det finns också en annan aspekt av kraften i tystnad, som delvis bottnar i stoicism och vördnaden för den livssynen/förhållningssättet; den om trygga, starka mannen som inte behöver tala, som inte rörs av andras käbbel utan oberörd iakttar och sedan när han agerar gör det med kraft. Jag önskar jag kan bli mer stoisk; att klara av att inte bry mig om det futtiga och de futtigas käbbel. Jag har i livet ofta byggt yrkesmässig framgång på att jag kan, trots att jag egentligen skyr det, tala. Jag kan övertyga och övertala, med ord och hur de uttrycks/framförs. Men jag vill hellre leva ett liv, resten av mitt liv, på ett sätt där jag slipper ta till dessa banala taktiker och förmågor hos mig.
Men, för dig som vill bli framgångsrik i dialog/konflikt/argumentation … använd Tystnaden. Genom att vara tyst kommer du när du väl talar – för det måste du till slut förstås – att uttala ord som inte urvattnats och är några av många. Dina ord får tyngd (om du vet att framföra dem med styrka och självklarhet). Du kommer också att hunnit väga dem mot den/de andras ord, retorik och argumentation, som du lyssnat till och iakttagit. Och skulle du finns dig i förhandling, var tyst så länge ditt samvete klarar, för människan skyr det obekväma i tystnaden. Om du säger A och den andra B, svara inte med C utan var tyst. Till slut går den andra ofta med på A eller A-.
Men det är ju en sådan världslig sak, att använda tystnad för förhandling. Nej, mitt liv måste ha mer tystnad för det får mig att må bra. Det sker bäst i skogen eller i arbete med något skapande. 2024 ska jag – när det är farbart – vara i a f ett dygn per månad själv i Kojan. I tystnad.