Livet. Det var så ... enkelt. Jag var barn och tiden gick långsamt. Jag var ung och livet - det riktiga - skulle formas, fast jag visste inte till vad eller hur. Jag var en ung man, mellan att inte behöva ta asvar och att vara tvungen till det; livet var ännu enkelt och långt. Jag blev äkta man och pappa och livet var kärlek men också längtan efter sömn, ledigt och lite frihet. Jag var medelålders och livet som jag kände det gick sönder. Jag är nu på sista tredjedelen, av vilken givetvis inte alla år kvalitativa. Och dagarna går så fort. Livet, så oerhört kort och fyllt med möjligheter, rinner iväg. och jag, precis som våra föräldrar sa och beskrev själva, längtar så det verkar tillbaka till mina flickors unga år. Tänk att få lyfta dem, hålla dem, ha den där relationenmellan pappa och barn