Nedan är en artikel av david Lagerkrantz. Detta inlägg handlar inte om artikeln per se, även om den ger en bild av mannen som jag tror jag ärmycket lik. DL slår mig som begåvad men en aning skör och lagd för melankoli. Alltid när jag tänker på honom, känner jag denna stora igenkänning. Men han lever som författare, där han kan få ut detta inre, sköra, stora. Jag, ännu vilsen.
Det var en av mina bästa stunder på dagen, och jag var särskilt stolt när vi talade politik. Jag minns samtal om Nixon, Ford, Idi Amin, och Brezjnev – varför går han som en staty? Ibland mörknade pappa i blicken. Jag förstod redan då att det lika gärna kunde handla om något inom honom som något ute i världen, och jag skulle komma att känna igen det där. Vissa dagar blir allt mer hotfullt, världen kryper liksom in under huden.
”Blir det ett tredje världskrig, pappa?”
”Jag är rädd för det, min gosse”, kunde han säga, och ibland blev jag arg, inte bara för att han skrämde mig.
Han var för pessimistisk, tyckte jag, och lät sin egen dysterhet – som jag spårade som den känsligaste detektor – färga av sig på hans ord. Folk är förnuftigare än så, röt jag tillbaka, de låter det inte hända, och oftast höll han med. Andra gånger när ögonen var särskilt plågade och ådrorna på hans händer spändes, muttrade han att förljugenheten, älskling, falskheten i politiken, är livsfarlig, och jag värjde mig så gott jag kunde.
Så småningom växte jag upp till en mer optimistisk person – i alla fall mer optimistisk än Olof var under sina personliga krisår som jag hoppas kunna berätta om en dag – men jag övertog ändå mycket från honom. Nu sitter också jag vid mina barns sängkant och pratar då och då, inte bara om deras glädjeämnen och bekymmer utan också om världens. Instinkten är givetvis precis som det var för Olof för det mesta, att inte oroa, bara stimulera, höja samtalet ovanför vardagen. Men ibland flyter min egen dysterhet – som kommer och går som en klocka – ihop med kriserna där ute och jag tar i för mycket.
”Om Trump blir president igen, går det åt pipan”, sa jag till min son en kväll.
”Äh, så illa är det väl inte”, svarade han, och jag höll med, drog tillbaka mina ord.
Men jag tänkte på Olof. Han hade sett republikaner som Nixon och Joseph McCarthy, fast Trump hade han inte sett, det hade ingen då. Så allvarliga karaktärsfel har aldrig samlats hos en och samma person, som min vän, den kloka psykiatrikern sa till mig häromdagen. Trump har i år kallat sina motståndare ohyra som ska utrotas, invandrare gift i det amerikanska blodsystemet, förklarat att Natosamarbetet måste omförhandlas, och överhuvudtaget glorifierat politisk våld, och det i en tid när Putins arméer gör framsteg igen i Ukraina, Kina mullrar, och klimatet står på randen till katastrof.
Det är så ofattbart att det knappt går att tala om, särskilt inte inför sina barn vid sängkanten, och jag försöker tänka, precis som jag sa till min son den kvällen, att det vänder, historien har alltid vänt, och klokheten segrar till sist. Men jag är rädd att jag såg ut precis som min pappa i ögonen, och att min åder på handen var lika spänd som hans och jag står inte ut med det. Allt blir bra, sa jag. ”Visst blir allting bra”, som Olof skrev i sin dikt ”En blödande ros” 1962 och som min syster Marika brukar skrika ut som en besvärjelse på scen när hon läser den högt.
Allt blir bra.