De är på väg att bli stora. Bor ej längre med mig, sedan några år, fast de ju borde enligt normen. Plågas av att inte ha dem nära - som att de är borta för mig nu redan. Jag mår dåligt och är nedstämd och ofta irriterad. Jag vet att det är en oro i kroppen över att jag måste inrätta mitt eget liv efter vad jag vill och borde spendera min tid på men jag vet att jag bär på en enorm saknad efter mina två. Jag vill bara att de ska må bra och att jag ska få vara del av deras liv. Kommer jag få det? Eller kommer de ta avstånd en längre period än nu - när de så att säga "ska" det? Kanske kommer vi att ha ett avstånd för alltid? Jag kan inte leva med det. Får jag "tillbaka" dem? Utan det - en varm och viktig relation mellan mig och mina barn - finns ingen poäng alls. Det måste ske. Jag förbättrar mina chanser genom att ta hand om mig själv; genom att leva ett liv där jag får energi och glädje och mening och kan projicera det på dem. Då kanske jag blir "attraktiv" och de en dag ska längta efter att komma hem till pappa och hälsa på.