Slaget vid Lund 1676 - 4 december 1676 - var det blodigaste slaget på svensk mark någonsin. om slaget går att läsa på Wikipedia förstås - se länk nedan - och en dag återgivet delvis i roman av undertecknad. Men vill nu ta upp det finska dragonregemente som var uppsatt av familj, vänner och grannar under Överste Burghausen. De stred tappert efter att ha blivit avskilda från övriga armén men till slut låg alla bredvid deras svarta fanor. En hel bygds unga män borta. Tragiskt.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lund?wprov=sfti1
Vid krigsutbrottet 1675 räknade B: s regemente - den andra viborska eller burghausenska dragonregementet - tolv kompanier. 1676 upp fyra skvadroner dragoner på 724 man, vilka ingingo i den armé, med vilken Karl XI ryckte ned genom Skåne.
I slaget vid Lund 4 dec. 1676 fick burghausenska dragonerna sitt elddop och sin undergång. De hade sin plats på vänstra flygeln med två skvadroner i första träffen under generallöjtnant J. Galle och en skvadron i andra träffen under generalmajor J. B. Schönleben. En skvadron tillhörde centerns andra träff. När den vänstra flygeln under centerns marsch söder ut mot Lund fick order att rycka upp till vänster om denna för att skydda den mot danska anfall österifrån, blev den själv häftigt anfallen av danskarnas högra flygel öster om Vallkärra och Nöbbe-löv. Anfallets häftighet förorsakade oordningar vid de nödvändiga frontförändringarna, och B: s dragoner och västgöta ryttare blev då skilda från de övriga delarna av vänstra flygeln. Ingendera var redo att möta attacken, och B: s dragoner, vilka stred till fots, stod sig särskilt slätt mot övermakten då de saknade fotfolkets viktigaste försvarsvapen, den långa piken. Under stridens hetta blev de dessutom skilda även från västgöta ryttare och kampen slutade med att de flesta stupade, bland dem B. själv, och deras sex fanor föll i fiendens händer. Endast ett fåtal lyckades slå sig igenom och rädda sig. De burghausenska dragonernas hjältemodiga strid hade emellertid avvänt fiendens uppmärksamhet från de övriga skvadronerna på vänstra flygeln, och dessa fingo därigenom tid att ordna sig till slagets fortsättning, vilket utan tvivel starkt bidrog till den lyckliga utgången. (Sammanfattnimg här ovan från sok.riksarkivet.se)