Vi hörde dig ofta inte komma nedför trappan, där du senarre sa att du alltid var rädd för vad som fanns under den. Men vi kände dig stå precis utanför dörren, som alltid var öppen förstås. Kom sa vi. Och du kom och kröp upp i sängen mellan oss. Vi omslöt dig och jag kände att jag var viktig för dig, skyddade dig, gav dig trygghet. Å så jag saknar det.