Jag ringde T igår. Det var ett tag sedan. Jag har tänkt på henne varje dag - som det alltid har varit - och hoppats att hon mår bra, att hon trivs socialt och det går bra på träningar. Och jag har inte velat störa; låta henne fortsätta sin resa mot självständighet utan pappa närvarande hela tiden. Men ändå, jag vill så gärna ha henne "nära", känna att vi har något särskilt. Igår ringde jag så äntligen, nervös inför om hon skulle må bra. Hon mådde bra, hennes röst var glad och energisk och jag berättade om mitt arbete med nya boken och att jag försöker vara mer på kontoret. Hon lyssnade och lät peppande. Hon berättade sedan om hennes planer på kort sikt och vi bollade skola och sport. Det var ett fint samtal - ett underbart samtal. Ett så energigivande samtal. Detta lilla som krävs för att jag ska älska livet.
Idag var jag med M på utvecklingssamtal. Vi skrattade åt mitt pappa-beteende efter, då jag kan ha sagt till läraren att söker man upp dynamiskt mindset syns en bild av M. Men M bara skrattade. Sedan släppte jag av henne. Kramade henne och åkte. Men hon ringde efter tio sekunder. Kom tillbaka ... hon ville ge mig en kram till för jag ska ut och resa imorgon. Det var fint, det var livets vackra för mig.
Ett underbart dygn av små, vackra och eviga minnen för mig.