Lars Berghagen. Det namnet var för mig under så många år förknippat med en sångare för min mor och far, en allsångsledare som förvisso verkade trevlig men som knappast för mig framstod som en konstnär/skapare av något vackert. Det var som om jag med en ny generations lite överlägsna distans inte ens tänkte tanken att det han skrev och sjöng faktiskt kunde vara bra.
Så dör Lasse och jag finner mig lyssna. På riktigt lyssna. Och det är vackert. Det är alltid texten, dikten, som får mig att stanna upp ibland. Så är det med En kväll i juni. Den är enkel, men så oerhört innehållsrik i sitt vardagliga betraktande och skildrande av år som går, minnen ur ett liv, kärlek och hur livet repeterar sig i många små, för var och en unika men ofta likadan upplevelser.
Detta är en vacker text ... tack Lasse.
En kväll i juni
Ja det va´ en kväll I juni
då när sommarn e´ som bäst
Hon dansade för morfar
som hon gillar allra mest
Hennes morfar satt å nynna
på en sommarmelodi
Plötsligt spratt de´ till i gubben,
han blev ung och han blev fri
Han tog av sig sin kavaj
Sparka av sig båda skorna.
Å så spotta´ han ut snuset
Och sa min sköna får jag lov
Hon var vacker, han var stolt, rak i ryggen som en fura
Det var sommar det var glädje och de skrattade och sjöng
Så mindes han å sa;
Ja du skulle sett din mormor
hon va´ lika grann som du
Där hon dansade i gräset
likadant som du gör nu
Hennes hår var blekt av solen
hennes mun var smultronröd
Hon va´ ljuvlig som en lilja
hennes kärlek va´ som glöd
Så jag tog av mig min kavaj
Sparka av mig båda skorna.
Å så spotta´ jag ut snuset
Och sa min sköna får jag lov
Hon var vacker, jag var stolt, rak i ryggen som en fura
Det var sommar det var glädje och de skrattade och sjöng