Pär Lagerkvist - vår litterära gigant - skrev nedan dikt i samlingen "Ångest" 1916. Det är en oerhört vacker dikt språkligt men också med en enorm tyngd. Idag talas det om en ny förlorad generation (den första varandes den efter första världskriget) som med Covid, miljöoro och en värld av digital samvaro och sociala medier - skapade direkt för att attrahera och fånga hjärnan - har den lägsta graden av "positiv life outlook" av alla generationer. Mina barn, dina barn, växer upp i en värld som inte kan jämföras med den trygga, enkla som vi själva växte upp i. Att de blir vilse med alla val, alla insikter och intryck och får stimuli från saker som inte har betydelse och inte på riktigt skapar nerv och spänning och mening i livet är inte konstigt.
Det talas ofta om ångest i denna generation, och kanske fnyser vi lite åt det. Men, från sängen, passivt konsumerandes ett flöde designat för att tvinga vår hjärna att fortsätta, förlorar snart världen och livet sin charm och mening och nerv. Och depression och ångest träder in, där inget känns på riktigt. Lagerkvists ord om ångest är idag, tyvärr, mer aktuella än någonsin.
Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.
Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.
Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot
med hög och skälvanda bölja.
Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädets kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.
En gäng skall jag lämna den mark mig livet gav,
lämna de öde gårdar.
En längtan till dödens dånande hav
jag djupt i mitt hjärta vårdar.
(Ångest, 1916)